Noveller

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 
Av: Dan Ottermalm

Jasså du har vaknat till nu!

Han vaknade upp i ett ljust rum. Han undrade var han var någon stans. När han skulle vända sig om för att se ut genom fönstret kunde han inte det. Eller rättare sagt. Det gick inte att vrida huvudet.

Plötsligt kommer det in en kvinna i vita kläder och säger: "Jasså du har vaknat till nu!". Vidare säger hon: "Och hur känns det?".

Ja, hur känns det? För det första vet jag inte var jag är. För det andra vet jag inte vem hon är. Dessutom har jag föga kännedom vem jag själv är. Här gäller det vara listig. Jag sa: "Det är väl bra. Jag undrar bara vem som jag har den äran att tala med?"

"Mitt namn är syster Märta. Det är jag som tjänstgör här idag". Konstigt tänkte jag. Jag minns inte att jag hade någon syster som hette Märta. Fast det kanske mina föräldrar hade tigit om. Man kan aldrig riktigt lita på sina föräldrar. Dom sätter en till världen utan man har bett om det. Och sen när man blir gammal anklagar dom en för att aldrig hälsa på dom.

Hon sa: "Jag skall bara ta några prover på dig idag". Hon gick fram till handfatet och tvättade händerna. Hon pumpade med stor enfas ut väldigt mycket tvål ur tvålpumpen som hängde på väggen. Hon tvålade och tvättade och verkade aldrig bli klar. När hon omsorgsfullt hade torkat händerna med många meter papper gick hon fram till en kartong som hängde på väggen. Ur kartongen drar hon ut något som visar sig vara engångshandskar. Hon drar på dessa över de nu torra händerna. När hon gör det ryker det till av den talk som omger handskarna.

"Vi skall nu ge er något som kommer göra att ert blodtryck återgår till det nomala" -säger hon. Jag håller tyst. Låter henne göra det som antagligen måste göras. Det är antagligen inte läge att låtsas som man har synpunkter på vad hon skall göra. Hon verkar vara en sjuksköterska av den gamla stammen. En sån där som inte drar sig för att hunnsa undersköterskor som kommer i henes väg. En som betraktar patienter som objekt och inte som människor. Först tar hon ett par blodprov med blod. Dessa ställer hon i en apparat som vaggar dom hit och dit. Förundrad ser jag på denna vagga. Nu gäller det att inte låta sig hypnotiseras av sånt. Plötsligt upptäcker jag att jag har ett band på den andra armen. Jag försöker röra armen men den vill inte. Jag lyckas ändå läsa vad som står på den. Det står några siffror på den som jag inte känner igen. Verkar vara någon sorts identitetsbricka. När hon frågar "Vad har ni för personnummer?" läser jag sakta från mitt arband. Hon verkade nöjd med detta, för jag få inga vidare frågor.

Hon tar fram en blodtrycksmätare. Tar tag i min hjälplösa arm och sätter fast mashetten. Börjar pumpa. Lyssnar med sitt stetoskop för att höra pulsen i armen. Pyser ut lite luft. Pumpar lite igen. Efter en stund tittar hon på tryckklockan. Antecknar och ser förbryllad ut. Går bort och hämtar en engångssputa. Fyller den från en liten glasflaska med gummiplupp i locket. Sen ger hon mig den uppmätta dosen i armvecket, varefter hon tar bort blodtrycksmashetten.